2010-03-24
22:35:22
så mycket man kan göra och borde och vill, mitt i allt så ska man räcka till
Jag är ständigt rädd för att inte bli accepterad. För att ses som onormal och konstig. Men när jag tänker efter, är vi inte alla onormala och konstiga? Varenda människa är unik för tusan! Och smaken är som baken, kemin är inte på topp mellan alla människor. Vad spelar det för roll? Varför bryr jag mig om vad människor tycker och tänker om mig? Jag är den jag är och jag har inget annat val än att acceptera mig själv som den individ jag är. Och jag försöker älska mig själv. Jag har kämpat som en idiot i hela mitt liv för att dölja mig själv och de sidor jag inte tycker om. Jag är tyslåten och inåtvänd. Inget jag kan hjälpa, det tar långt tid för mig att släppa människor in på livet. Men jag har även hittat min kreativa sida genom detta. Jag skulle förmodligen lägga mindre vikt vid det estetiska. Och jag älskar ju min kreativitet!
Ibland övertolkar jag även saker och inbillar mig mycket vilket ställer till det en hel del.
Det är ibland som om jag drar på mig en mask. På morgonen går jag upp, tar upp masken ur lådan, drar på mig den och går. Sedan under dagen förstörs den och slängs i soporna utanför mitt hus när jag kommer hem och sitter sedan och tillverkar en ny som jag ska ha på morgonen därpå så ingen märker något. Ja, jag mår asbra, allt är lugnt, nej, ingen fara, det är som det ska vara hemma, jag är glad glad glad! Ser du inte? Folk tror att dem vet så mycket om mitt liv när dem inte har en aning om hur jag har det. Det är så det ska fortsätta också, ingen behöver veta någonting... eller? Jag försöker hela tiden att ta små steg till förändring och ännu mer förståelse. Måste komma ihåg att det är okej att må dåligt och ha svaga sidor. Det tar lång tid att bli bättre på att trivas bland nya människor och med sig själv. Och det är svårt att inte ge upp. Eller kanske måste man ge upp för att sedan ta nya tag. Luddigt skrivet och är jättetrött men skönt att skriva av sig lite ändå Jag tror att man behöver må dåligt för att kunna må bra igen. Det är jag säker på iallafall.
Kramar E
Syster, bästa syster.
Du är perfekt precis som du är, det har jag sagt tusen tals gånger till dig eller hur?
Lyssna och ta till dig vad andra säger för komplimanger, för det är sanning: Du är fin, du är vacker, och du är min och bara min syster!♥
Kram Linnea.
Erika gumman! <3
Jag älskar dig mycket mycket och vi alla bryr oss om dig mega mega mycket! <3 saknar dig! :*
jag tycker att det är dom "normala" som är onormala. Var dej själv, det blir bäst då (:
Det verkar som om du och jag är ganska lika ändå.
Du är bra precis som du är Erika (: <3
Ramlade just in på din blogg och jag måste säga att jag först kollade runt på bilderna innan jag läste dina inlägg och tänkte på hur SÖT du var. Sen läser jag att du rädd för att anses konstig och onormal. Du är söt vilket du säkert redan vet och onormal tror jag bestämt inte, inte konstig heller. Förresten, vad är konstig. Egentligen!?
Hellre annorlunda en en av alla andra :)
Precis som du skrev måste man ibland må sämre för att riktigt uppskatta dom härliga stunderna. Man behöver liksom dessa kontraster.
Du är så fruktansvärt vacker, vännen, glöm aldrig det. Och du är bra och fantastisk precis som du är. Och det vet jag, trots att vi varken känner varandra superbra eller någonsin har träffats i verkligheten. För det är inte alla som kan skriva ett sådant här inlägg och mena det. Du är ärlig, och det är positivt.
Ibland tappar man bort sig bland allt annat som snurrar, men det viktiga är inte att hitta sig själv snabbast möjliga och dra på sig masken igen efter ett tag, utan att vilja hitta sig själv och verkligen kämpa för det.
Jag önskar att jag kunde ge dig en kram nu, men det går ju inte. Så du får ett ♥ istället!